VEM ÄR BESÖKAREN FRÅN ANDRA SIDAN?
Vad gäller svenska spökfilmer såg jag Besökarna (1988) när jag var liten. Min yngre bror fick i stället se Agnes Cecilia när han gick i skolan. Vi kan väl säga så här att även om Besökarna var underhållande (och fortfarande har sevärda stunder blandat med en generös skopa pajigheter) så drog brodern det längre strået. Den här filmen är märkligt fascinerande – men bjuder också på ett rörande porträtt av utanförskap.
Adopteras av en familj
Efter att Eleonora “Nora” Heds (Gloria Tapia) föräldrar dör i en bilolycka adopteras hon av familjen Sjöborg eftersom hennes mormor (Meta Velander) inte känner att hon klarar av att uppfostra ett litet barn. Vid 15 års ålder flyttar Nora och hennes nya familj till en stor lägenhet, men det visar sig att den har en historia som ständigt gör sig påmind på olika sätt. Under renoveringen hittar Nora och hennes bror Dag (Ronn Elfors) en låda med flera föremål, däribland en väckarklocka samt en bok med ett fotografi som föreställer två kvinnor och ett barn. Under fotot står skrivet “Agnes och Hedvig 1913”. Efter flera mystiska incidenter (som att klockan börjar gå baklänges) är det tydligt att någon eller något försöker komma i kontakt med henne…
Vackert och lite kittlande
Det har gjorts flera sevärda filmatiseringar av Maria Gripes ungdomsböcker och framför allt Hugo och Josefin (1967) har blivit en klassiker. Men även den här är på god väg att uppnå liknande status.
När väl sanningen kommer fram finns känslorna där och slutet blir så pass gripande som man hoppats på under berättelsens gång.
På ytan är det en spökhistoria som har de väntade inslagen – långsamt men säkert finner Nora pusselbitarna till mysteriet med vem det är från andra sidan som pockar på hennes uppmärksamhet. Spökscenerna är mycket väl regisserade av Anders Grönros, som här fick ett genombrott. Det är inga chocker; kameran rör sig snabbt ibland, men Grönros tror på tystnad, några få utvalda ljud och suggestionens makt. Genom att ur Noras perspektiv fokusera bilden på ett rum skapar han en intensitet i vissa scener som gör att man nästan ser ett spöke frammanas. När väl sanningen kommer fram finns känslorna där och slutet blir så pass gripande som man hoppats på under berättelsens gång.
Fotografen Per Källberg fångar dessutom höstrusket på ett vackert och lite kittlande sätt, inte minst scenen där en yngre Nora besöker sina föräldrars grav. Grönros tar även skickligt till vara på Gripes funderingar kring hur det är att stå utanför som barn och det släktskap som kan uppstå till andra. Det tacklas på ett humoristiskt sätt genom Vanna Rosenbergs matglada kompis till Nora som klänger sig fast vid henne, samt allvarligare genom Velanders mormor som visar sig ha en obehaglig bild av sina släktingar. De är båda två alldeles utmärkta i sina roller och även Tapia är lätt att sympatisera med som Nora.
Berättartakten må vara något seg. Kanske beror det på att Grönros är väldigt förtjust i att filma Nora medan hon stirrar ut i det oförklarliga. Det blir för många upprepningar av det slaget. Men filmen belönar ändå den tålmodige.
Agnes Cecilia – en sällsam historia 1991-Sverige. 133 min. Färg. Regi, manus: Anders Grönros. Bok: Maria Gripe. Foto: Per Källberg. I rollerna: Gloria Tapia (Eleonora “Nora” Hed), Ronn Elfors (Dag Sjöborg), Stina Ekblad (Karin Sjöborg), Allan Svensson (Anders Sjöborg), Vanna Rosenberg, Cecilia Milocco, Mimi Pollak, Meta Velander, Suzanne Reuter, Björn Andrésen.
Trivia: Även visad som en miniserie.
Guldbaggar: Bästa regi, foto.
Sista ordet: “Ska man göra film så vill man ju att det ska kännas meningsfullt. Något jag blir starkt berörd av borde också beröra andra. För så annorlunda kan jag väl inte vara? Det som jag varit nyfiken på är gränsland i livet vad som kan vara sant och inte sant där. Gränslanden som döden, födelsen, drömmar. De två filmerna [jag gjort] på Maria Gripes romaner [den här och Glasblåsarns barn] handlar om detta. Nu ser jag ju att jag själv hela livet sökt vad som händer i de där gränslanden. Finns det något mer, något vi inte förstår? När man hållit på med de där frågorna så inser man också att många andra tänker på dem. Alla vet ju att man ska dö en dag. Har människan alltid funderat på det? Vissa påstår sig till och med ha svar.” (Grönros, Humanism & kunskap)
