Det är märkligt att man kan se den här filmen för sjuttielfte gången och ändå fortfarande skratta högt åt vissa detaljer och uttryck som har letat sig in i vårt medvetna. Lasse Åberg fick en stor hit med Repmånad föregående år, men den här kioskvältaren har blivit hans “mästerverk”, passionerat utskälld av kritikerna vid premiären och lika älskad av svenska folket.
Jul på Gran Canaria
Det är december i Stockholm, kallt och blött, och en grupp charterresenärer har bestämt sig för att fira jul på Gran Canaria. Bland dem finns den timide Stig-Helmer Olsson (Åberg) som aldrig har varit utanför landet, den färgstarke mångsysslaren Ole Bramserud (Jon Skolmen), bästa kompisarna Siv och Majsan (Kim Anderzon, Lottie Ejebrant) samt två lätt alkade arbetarklasshjältar (Sven Melander, Weiron Holmberg) vars mål är att leta reda på den mytomspunna baren Pepes Bodega på ön. Väl framme på Gran Canaria blir Ole Stig-Helmers mentor; tillsammans försöker de imponera på Siv och Majsan.
Mycket visuella skämt
Nu har jag inte nämnt en fånig sidohistoria med ett paket knäckebröd och pengar på villovägar, men det är ointressant. Det viktiga är naturligtvis skildringen av svensken utomlands. I samma tradition som Jacques Tati spanar Åberg med förtjusning på stereotyperna och skapar mycket visuella skämt – men blandar även upp dem med den träffande dialogen. Biobesökarnas igenkänning av sig själva och andra svenskars beteende är den ryggrad som bär upp Åbergs serie av sällskapsresor.
De största skratten framkallar Sven Melander och Weiron Holmberg vars spritindränkta, tragikomiska äventyr inspirerar oss fortfarande.
Det är lätt att sympatisera med Stig-Helmer och få känna sig lite överlägsen; även om ens reserfarenhet är begränsad är man sällan riktigt så tafatt som den beige karln. Åberg passar mycket bra i den rollen och döljer effektivt bredden av sin egen förståelse för hur sådana här resor går till. Skolmen är också charmig som den generöse, norske livsnjutaren. De största skratten framkallar Melander och Holmberg vars spritindränkta, tragikomiska äventyr inspirerar oss fortfarande; gå till vilka resenärer som helst på väg från Arlanda till solen och du lär få höra dem citera gubbarna mer än en gång. Även Janson roar som den obehaglige, vräkige Mercedesägaren som längtar tillbaka till Franco-eran; roligt gästinhopp av Gösta Ekman som en städerska. Alla töntigheter som förknippas med charterresor fångas skickligt, ner till de äggula kostymerna som de käcka reseledarna tvingas bära.
Manuset bryr sig inte så mycket om några djupdykningar utan nöjer sig med sina observationer. Tatis filmer är mycket mer genomarbetade, men charmen finns här. En eloge även till Bengt Palmers vars folkligt fåniga musik är ett perfekt ackompanjemang, inte minst SunTrips signaturmelodi.
Åbergs humor är snäll och stillsam, något som i hans svagare filmer blir en börda. Det märks att han tycker om sina karaktärer och det folkliga; här finns inte tillstymmelse till hån. Man kan nästan ana en utstuderad plan, en strategi att låta filmkritikerna stå för elakheterna och elitismen i sina omdömen. Den fällan var det flera som gick i.
Sällskapsresan 1980-Sverige. 107 min. Färg. Regi: Lasse Åberg. Manus: Lasse Åberg, Bo Jonsson. Musik: Bengt Palmers. I rollerna: Lasse Åberg (Stig-Helmer Olsson), Jon Skolmen (Ole Bramserud), Kim Anderzon (Siv Åberg), Lottie Ejebrant (Majsan Lindberg), Roland Janson, Magnus Härenstam, Ted Åström, Weiron Holmberg, Sven Melander, Svante Grundberg… Mats Arehn, Gösta Ekman.
Trivia: Komplett titel: Sällskapsresan eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten. Filmen blev senare en scenmusikal. Fem uppföljare; först ut är Sällskapsresan II – Snowroller (1985).
Sista ordet: “Charter är ett utmärkt sätt att resa, det är bara dumt att åka reguljärt till olika orter, men det jag ville peka på är att de här chartergrupperna ser ungefär likadana ut hela tiden. Jag har hört massor av gånger att folk har åkt på charterresa och sen kommer hem och säger till mig att det var precis som i filmen. Det tycker jag är ett beröm för då har filmerna lagt sig på rätt så bra nivå.” (Åberg, Filmforum)