Samma år som Jonas Cornell filmade den hyllade tv-versionen av P.C. Jersilds gripande, samhällskritiska roman “Babels hus” gjorde han även sin första folkliga komedi – och kände sig förolämpad över att ha misstagits för att vara så intellektuell att han inte kunde göra något som kan tilltala andra än kultureliten. De danska Olsenbanden-filmerna blev en utmärkt startpunkt för manusförfattaren Rolf Börjlind som försvenskade konceptet. Det som älskades av den danska biopubliken föll även den svenska på läppen.
Övergiven av sina “muskler”
Sickan Jönsson (Gösta Ekman) är hjärnan i Stockholms flitigaste förbrytarliga, men i den senaste kuppen blir han övergiven av sina “muskler”, Vanheden (Ulf Brunnberg) och Rocky (Nils Brandt). Han grips och avtjänar ett fängelsestraff. När så befrielsens dag kommer väntar Vanheden och Rocky troget utanför murarna, men Sickan tar ett bestämt kliv in i en väntande lyxbil. Den tillhör den skurkaktige finansmannen Wall-Enberg (Per Grundén) som fyller Sickan med smicker och champagne. Han erbjuder honom mycket pengar för att dyrka upp ett Franz Jäger-kassaskåp i Schweiz, något som Sickan är Sveriges främste expert på. Inte helt oväntat blir han lurad av Wall-Enberg och undkommer schweiziska polisen med nöd och näppe.
I Stockholm har det inte gått mycket bättre för hans forna kumpaner, så Sickan återförenas med dem för att utkräva hämnd på Wall-Enberg.
Härligt gäng småtjuvar
Handlingen skulle upprepas med få variationer i uppföljarna, men när den här filmen kom kändes konceptet ganska fräscht. Säkert tilltalade det många i publiken att den verkliga skurken är storkapitalet representerat av den lätt maskerade Wallenberg-kopian, inte det härliga gäng småtjuvar som försöker roffa åt sig vad de kan av finansens tillgångar. Samma år som Ekmans Papphammar tog klivet över från tv till vita duken skapades hans kanske mest berömda figur, den strykrädde, lättförförde men kreative viktigpettern Charles-Ingvar Jönsson och han fick god assistans av Brunnberg som den fantasilöse, charmige men opålitlige glidaren Vanheden vars kostym alltid var lite för trång. Båda är riktigt roliga. Synd att tredje figuren Rocky är långt ifrån lika lyckad; han är mest som ett stort barn. Siw Malmkvist är inte heller så minnesvärd i en roll som Kim Anderzon kunde ha spelat i sömnen.
Ragnar Grippes elektroniska tema är mycket effektivt och sätter tonen för filmen på ett lysande sätt.
Filmen känns längre än vad den är eftersom en del kuppscener är lite tröga, men Cornell och Börjlind har ändå ett gott sinne för komisk tajming och skådespelarna gör sitt till. Scenen som börjar med att Sickan skäller ut sina kompanjoner och leder till att han får ett mentalt sammanbrott är den roligaste i hela serien. Ragnar Grippes elektroniska tema är mycket effektivt och sätter tonen för filmen på ett lysande sätt; melodin är minnesvärd och lika sympatisk som filmen i stort – samtidigt som musiken också har en nivå av spänning.
Jag minns inte när jag såg den här filmen första gången, eller ens om det var min första Jönssonligan. Minnet av filmerna flyter ihop. Men ser man detta första kapitel och glömmer alla uppföljarna är den ännu lättare att uppskatta.
Varn!ng för Jönssonligan 1981-Sverige-Danmark. 93 min. Färg. Regi: Jonas Cornell. Manus: Rolf Börjlind. Musik: Ragnar Grippe. I rollerna: Gösta Ekman (Sickan Jönsson), Ulf Brunnberg (Vanheden), Nils Brandt (Rocky), Siw Malmkvist, Jan-Olof Strandberg, Tomas Norström, Per Grundén, Weiron Holmberg… Johannes Brost, Mille Schmidt, Gunnar “Knas” Lindkvist.
Trivia: Sju uppföljare; först ut var Jönssonligan & Dynamit-Harry (1982). En barnuppsättning av Jönssonligan kunde även följas i fyra filmer; först ut var Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen (1996). Serien fick nystarter med Den perfekta stöten (2015), Se upp för Jönssonligan (2020) och Jönssonligan kommer tillbaka (2024).
